Bert Jansch R I P

En av de riktigt stora och inflytelserika gitarristerna, Bert Jansch, är död efter att lång tid ha kämpat mot cancern. Hsn blev 67 år. Han var främst en mycket banbrytande gitarrist när det gäller att utveckla den akustiska gitarrens uttryck och bland hans beundrare finns Neil Young och Jimmy Page. "Hans status för den akustiska gitarren är lika stor som Jimi Hendrix var för den elektriska" har Neil Young sagt. Bert Jansch var också med i gruppen Pentangle som knöt ihop influenser från folkmusik med jazz och blues.

Bert Jansch - Spellista på Spotify

Han var även en mycket uttrycksfull sångare med en röst helt olik alla andras, även om rösten svek honom de sista åren. Han skrev några oerhört starka låtar, lyssna på min hastigt ihopsatta spellista och du förstår varför: Ilskan i de politiska sångerna, frustrationen i hans tolkning av "Blues Run The Game", sorgen efter en ung knarkare i "Needle of Death"... och hans sätt att attackera strängarna.


Sista låten på min lista blev "Where Did My Life Go?"... Bert kommer att saknas så länge någon tar upp en gitarr...

Fiery Blue - suggestiv växtkraft

Fiery Blue består av tre individer som bidrar på var sitt sätt: Paul Marsteller skriver låtarna, Gabe Rhodes spelar alla instrument och Simone Stevens sjunger med en röst som först kan verka lite kylig, men efter några lyssningar griper tag i dig. Låtarna kräver också lite tid, men har en märklig suggestiv växtkraft. Allra bäst tycker jag om de avskalade numren, då kommer Simone Stevens sång verkligt nära och tränger sig in under huden. Avslutande "While The Music Plays" är en mycker vacker kärlekslåt där Gabe Rhodes spelar gitarr så att man ryser. Märkligt hur den här skivan växer...!


Simone Stevens gör också egna skivor och "Right On Time" är en skiva som har stora likheter med Fiery Blue, men med några mer direkta och enkla sånger.

Mest imponerande är hur hon så innerligt tolkar Lucinda Williams "Right In Time" till ett ensamt piano. Det hade jag aldrig trott skulle funka...

Tidernas vackraste kanon?

Detta var frisparken som inte var möjlig, som får Ronaldos frisparkar att verka som mesiga tå-fjuttar, som är ett av de vackraste mål jag skådat. Joona Toivio satte 1-0 från 34 meter för DIF, redan efter två minuter och ingen trodde det var sant...



Tyvärr blev det inga poäng, dom fick motståndarna av matchens självutdömde "segrare", domare Hansson, denne konstiga typ som tycks eftersträva att få alla rubriker och oftast får det. En pajas och skam för svensk fotboll.

När besvikelsen lagt sig, så kommer detta otroliga mål att bli beundrat i många år framöver. Alla ungar kommer att träna och försöka göra likadant. Inte en enda unge kommer att försöka efterlikna Hansson.

Lycklig med fart

Förra inläggets lyckliga kärlekssånger var ganska lugna. Idag väljer jag att hoppa och dansa av glädje: Här är några fartfyllda glädjeskutt:

Richard Thompson "Nearly In Love": Dan Fogelberg "This Heart": Gene Clark (McGuinn Clark Hillman) "I Wont let you down": Jackson Browne "Somebody's Baby":

Visst är det lite anmärkningsvärt att dessa herrar som så ofta skriver om livets hårda sidor också är de som lyckas förmedla glädje...

   

Sånger om lycklig kärlek

Den här världen svämmas över av olyckliga kärlekssånger och de bästa skänker tröst som inget annat...

Men finns det några riktigt bra sånger om lycklig kärlek? Det är väl kanske ännu svårare att skriva om glädje utan att bli patetisk eller ytligt ointressant... Men, jovisst finns de, fast man får leta ordentligt! Här är några jag direkt kommer att tänka på:

Lucinda Williams "Like A Rose":


Gene Clark (med Roger McGuinn) "Feeling Higher":

Dan Fogelberg "A Love Like This":

Bättre kan det nog inte sägas...