Naturens kamp för att överleva








Det står ett nästan dött gammalt äppelträd bakom huset. Det var bara några små ynkliga löv på det i somras. Jag har länge tänkt ta ner det, äpplena smakar inget speciellt, men de brukar vara vackra att se på och sitter ibland kvar även efter att snön kommit. I år samlade det sin kanske sista kraft för att skapa två små röda äpplen, sittande ganska tätt intill varandra... Som ett sista överlednadsryck... Inte ens vindarna i helgen kunde rubba dem, de sitter kvar...

Jag tänker på naturens orubbliga kamp för att överleva till varje pris. Ibland känns det som om det bara är vi människor som inte besitter den kraften, inte ägnar den insikten ens en tanke. Vi konsumerar, vi tror på den ständíga tillväxten... Givetvis helt omöjlig i längden, det inser varje individ som tänker det minsta. Ändå kör vi på i blindo, antingen begriper vi inget alls eller så orkar vi inte bekymra oss och ta konsekvenserna.

De två små röda äpplena i mitt nästan döda fruktträd förefaller plötsligt mer intelligenta...

Ännu ett bittert farväl

Emmylou Harris exploderade som sångerska när Daniel Lanois klev in och producerade
"Wrecking Ball", där varje låt balanserar på gränsen till att spricka både på längden och tvären. Magiska möten ger magisk musik. Nya dimesioner kan komma när du inte anar det.


Här en sagolik inspelning av Steve Earle's "Goodbye":
(
Varning: Musik och video är inte från samma tillfälle!)
Du måste också klicka på You Tube-länken!




Lyssna på Emmylous sång och Lanois spretiga gitarr och försök hålla dig, om du kan. Om du inte åtminstone snyftar lite, så är du på en iskall färd med alla känslor steriliserade... Jag kan inte hålla tårarna tillbaka, men det är av välbehag. En gemenskap och en källa av helande i en värld full av skit!

Är det känslorna eller jag som styr?

Styr jag över mina känslor och över vad de gör med mig? Eller styr de över mig, vare sig jag vill det eller ej? Vill ibland undvika att lyssna på dem, men ärligt talat har jag inte en chans, och utan dem vore jag kanske egentligen ingenting. De har dragit mig i 55 år utmed vägar och krokar, höjder och stup jag aldrig hade valt med min hjärna...



Det är Elliott Murphy på bilden, men det är Iain Matthews som sjunger och skrivit denna både vackra och grymma skildring av ett uppbrott...

FJK i Eskilstuna igen - nu på Josef's















Foto Anders Falk, från april 2011. Här finns fler bilder i bättre kvalitet !

Jag vet inte hur många gånger jag sett FJK spela. Kanske 25, kan vara mer än 30 gånger!
Det är underligt hur deras spelningar varit med i mitt liv. Har varit och lyssnat med flera olika tjejer, allt från vänner via förälskelser till partners. Blev ihop med mina söners mamma efter en FJK-konsert i Linköping. De var indirekt inblandade i vår separation också... En flickvän dumpade mig innan en konsert, en annan blev osams med mig strax innan en annan konsert, under den kvällen blev allt bra under tiden som FJK spelade... Mer får ni inte veta!

I söndags besökte FJK ännu en gång Eskilstuna och kulturföreningen Tontroll, som numera har flyttat in hos Josef´s House of Blues i det gamla posthuset. Jag tyckte det var riktigt bra förstås. I maj 2010 skrev jag: "Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scen-känsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land." Allt detta gäller även denna konsert!

Mats Klingströms "Jag Kan Flyga Fastän Jag Sitter Still" från senaste soloskivan var en av låtarna som fått ett nytt arrangemang. Kvällens höjdpunkt! Kunde nästan sagt det om hela andra set. Mats "Man Borde" och "Ormen", Christers blues "Kom Tillbaks" och Bruce Cockburn's
"Stora Midnattståget" gav mig energi som räcker långt längre än höstrusket.

Till slut en video med studioversionen av "En Gång I Livet":


Inte likt något annat

Neil Young får ibland till det på sitt alldeles speciella sätt. Hans låt "Will To Love", inspelad hemma framför en öppen brasa med sprakande ved, är ett lågmält rop efter kärlek, en känslig längtan efter det som kan förnimmas, men kanske inte mer.

Musikalsikt finns det inget som låter ens lite likt. För mig är denna låt en milstolpe i skiv-utgivningens historia, ett glödande känselspröt du antingen älskar eller inte lägger märke till. Denna låt med alla spänningar, mystiska ljud och inlevelserika nyanser tröstar mig i kväll...



Baby, if I see boredom in your eyes
I'll know my river has run dry
But I won't turn back with that lonely tide
I bought that ticket and I'll take that ride.

- Neil Young

Löv i tusentals

Idag har jag räfsat och tagit bort löv från vägen upp till huset... Så nu är taket, rännorna, gårdsplan och vägen fria från löv! Undrar hur många det var? Säkert flera tusen, kanske hundratusen, har ingen aning, men ruskigt många hur som helst! Känner lite förnöjdsamhet och på något sätt blir jag så harmonisk av att fixa ute på tomten. Som en del av en större helhet, jordnära och helt i nuet...



Martin Tallström är en gitarrist som inte går av för hackor. Hittade honom på CD Baby. Konstigt hur musik letar sig fram ibland...

Fallande löv symboliserar ofta vårt liv och händelser i detsamma. Den makalösa Nick Drake gjorde även andras låtar till sina egna. Här med Rachel Carpenters "Fall Leaves".



Så då är jag väl redo för vintern...?

En gemensam vandring

Sedan 1998 har jag ett speciellt förhållande till Walkabouts. De klev in i mitt liv då jag inte trodde någonting kunde nå mig och förvandlade en outhärdlig situation till en djup beröring. Läs mer här !

Givetvis forskade jag ganska omgående efter mer och fann mängder av Walkabouts-skivor och låtar, samt de avskalade live-inspelningarna med Chris & Carla. Dramatiska ord till närgången musik! Carla Torgersons stämma som blir som en nära vän. Musik som skänker helhet när du behöver det...

Här är "Long Time Here", en sådan där låt jag kan varende inandning på och ändå blir jag varje gång fortfarande överraskad av hur bra den är. Dramatisk helande melankoli!



Den känslan behåller jag länge här...