If you're not pissed off at the world

Then you're just not paying attention
De stora sångerna - del 7: Kasey Chambers - Ignorance

Den totala frustrationen över hur samhället ser ut.... Alla vidriga nyheter. Överallt denna bristande respekt för människor och våra olikheter. Allt det vi gör och inte gör. Trots att vi borde veta bättre.



Blir du inte berörd när australiensiska Kasey Chambers sätter fingret mitt i prick med sin "Ignorance"...
då är det nog bäst att söka hjälp...!
Vilken desperation, vilken hjärtskärande röst, vilken sårbar ilska, vilken kraft...

You can turn off your TV
And go about your day
Just 'cause you don't see it
It don't mean it's gone away
It won' t go away...

Tillsammans kanske vi kan förändra all skit... MAKE IT GO AWAY!

Stämsångens karismatiska doldisar

Guster! Inte många här i Sverige har hört talas om dem. Ännu färre har hört dem. Dags att ändra på det! Deras stämsång skulle få vem som helst att blekna av avund. CSN, Venice... jodå, men Guster är minst lika bra och känns lite mer direkta, och de blir aldrig tråkiga. Lyssna på "Careful", en alldeles förträfflig pop-låt med en envis melodi. Mycket fascinerande!

Här finns den officiella videon !

Fler länkar:
Gusters hemsida Inte så snygg, men ändå
En hel konsert med Guster att ladda hem helt gratis! Helt lagligt!

A Yorkshire Lassie

Kate Rusby fick i mitt förra inlägg visa vilken otroligt unik röst hon har.
Se och hör hur hon gör en traditionell låt, "The Wild Goose", till sin egen:


Men vem är hon då? En "lassie" från Yorkshire som stolt sjunger på sin dialekt.
Hittade en hel serie från BBC, "My Music", som talar för sig själv:
Part 1:
Här finns fortsättningen: Part 2, Part 3, Part 4, Part 5

Ännu ett par låtar jag inte kan undvika att plocka med:
Old Man Time - Kate Rusby
Planets - Kate Rusby

No Going Home

Jag har en alldeles speciell vän. En själsfrände jag känt i 31 år. En vän som egentligen vet alldeles för mycket om mig. En vän som aldrig skulle ställa mig till svars, vad än jag gjorde eller sa.

De senaste 18 månaderna har jag haft förmånen att ha henne närmare än jag någonsin vågat hoppas på, bara 150 meter bort. En vardaglig lyx. Promenader både heta sommardagar och i kyligt höstmörker. Till varma mackor med tonfisk och purjo har vi irrat omkring i timslånga samtal som aldrig blir avslutade utan tar sidospår efter sidospår och leder in i nya oväntade trakter av iakttagelser, förundran och insikter och till slut får vi bryta, vi blir aldrig klara, det finns alltid mer att säga...

Idag fick jag höra att hon antagligen tvingas sälja huset och flyttar tillbaks till Spanien. Helst vill jag gömma mig i garderoben och kräla runt i dammet till jag inget vet eller minns. Jag förbannar den ekonomiska krisen, arbetslösheten och det faktum att alla individer inte känner sig behövda i dagens samhälle.

Först tänkte jag illustrera med Kate Rusbys version av Steve Knightleys fantastiska "No Going Home" men tvekade på grund av bilderna från någon "Big Boss". Så det fick bli den här istället:


Mer sorgligt med underbara Kate Rusby:
Kate Rusby - Who Will Sing Me Lullabies
Kate Rusby - No Names
Kate Rusby & Kathryn Roberts - No Going Home
Kate Rusby - Fare Thee Well

En röst utöver det mesta. Ett tröstande hjärta.

Kate Rusbys hemsida

Amelia - It was Just A False Alarm

De stora sångerna - del 6: Joni Mitchell - Amelia

Jazz är väl inte riktigt "my piece of cake". Visst uppskattar jag när Bruce Cockburn svävar ut i långa instrumentala vandringar, men det är hans melodiska och berättande sida som träffar djupast. Visst tycker jag att Iain Matthews senaste skiva är riktigt bra. Visst älskar jag filmmusiken till Woody Allens filmer. Men ofta saknar jag melodier. Alltför ofta är texterna oväsentliga och sången mer som ett instrument. Det är helt enkelt så att jazzen sällan tränger in under huden. För mig.

Givetvis finns det några lysande undantag. När Jerry Garcia och Grateful Dead gav sig ut på långa upptäcksresor då vad som helst kunde hända. Enastående när mystiken ibland infann sig.

Annars är det nog Joni Mitchell som lyckats träffa mina jazziga känselspröt. När Jaco Pastorius basgångar virvlar iväg och Pat Metheny väver in känsliga slingor på elgitarr är det omöjligt att vara oberörd. På live-skivan "Shadows and Light" finns en svit av "Amelia", "Pat's Solo" och "Hejira". Mäktigt och troligen Jonis finaste ögonblick.

The sound of flying engines
Is a sound so wild and blue
It scrambles time and seasons
If it gets through to you

Tyvärr avbryts klippet just när Pat Metheny börjat sitt solo.
Här kan du se och höra "Pat's Solo"
Här finns ett annat framträdande av "Hejira"

You know it never has been easy
Whether you do or you do not resign
Whether you travel the breadth of extremities
Or stick to some straighter line

Länkar:
Joni Mitchells hemsida - Mycket innehållsrik, bl.a. med alla sångtexter! Tavlor! Artiklar!
Jackson Browne - Fountain of Sorrow - En av många låtar som skrivits om Joni.

Where some have found their paradise
Other's just come to harm
Oh Amelia, it was just a false alarm.