Jazz är väl inte riktigt "my piece of cake". Visst uppskattar jag när Bruce Cockburn svävar ut i långa instrumentala vandringar, men det är hans melodiska och berättande sida som träffar djupast. Visst tycker jag att Iain Matthews senaste skiva är riktigt bra. Visst älskar jag filmmusiken till Woody Allens filmer. Men ofta saknar jag melodier. Alltför ofta är texterna oväsentliga och sången mer som ett instrument. Det är helt enkelt så att jazzen sällan tränger in under huden. För mig.
Givetvis finns det några lysande undantag. När Jerry Garcia och Grateful Dead gav sig ut på långa upptäcksresor då vad som helst kunde hända. Enastående när mystiken ibland infann sig.
Annars är det nog Joni Mitchell som lyckats träffa mina jazziga känselspröt. När Jaco Pastorius basgångar virvlar iväg och Pat Metheny väver in känsliga slingor på elgitarr är det omöjligt att vara oberörd. På live-skivan "Shadows and Light" finns en svit av "Amelia", "Pat's Solo" och "Hejira". Mäktigt och troligen Jonis finaste ögonblick.
The sound of flying enginesTyvärr avbryts klippet just när Pat Metheny börjat sitt solo.
Is a sound so wild and blue
It scrambles time and seasons
If it gets through to you
Här kan du se och höra "Pat's Solo"
Här finns ett annat framträdande av "Hejira"
Länkar:You know it never has been easy
Whether you do or you do not resign
Whether you travel the breadth of extremities
Or stick to some straighter line
Joni Mitchells hemsida - Mycket innehållsrik, bl.a. med alla sångtexter! Tavlor! Artiklar!
Jackson Browne - Fountain of Sorrow - En av många låtar som skrivits om Joni.
Where some have found their paradise
Other's just come to harm
Oh Amelia, it was just a false alarm.
