I hear the thunder three miles away
The Island's leaking into the bay
The poison is spreading, the demon is free
And people are running from what they can't even see
M.U.S.E. (Musicians United for Safe Energy) bildades snart därefter av Jackson Browne, Graham Nash, Bonnie Raitt och John Hall. Fem stora konserter hölls i september på Madison Square Garden i New York och den 23 september protesterade 200 000 personer, vilket länge var den största protesterande folksamlingen i USA. John Halls "Power" blev som en slags signaturmelodi för hela projektet. Den finns nu tillagd på min Spotify-spellista i förra inlägget. Så här såg det ut när de övade:
Ett trippelalbum gavs ut och innehåller mycket minnesvärd musik och är ett riktigt tids-dokument. På slutet av 90-talet kom till slut CD-utgåvan, men jag misstänker att det finns massvis av outgivet inspelat material någonstans.
En annan låt som spelades på No Nukes-konserterna var "Get Together" med Jesse Colin Young. Skrevs ursprungligen av Dino Valenti och är nog den sång som bäst symboliserar hela hippie-eran med sitt oreserverade kärleksbuskap... Naivt, men ändå en medryckande sång med mycket känsla.
Du tror mig väl inte, men just den låten var med på den lista som skickades ut till 1200 radiostationer efter den 11 september-katastrofen 2001 som "lyrically questionable"...!!! Dessa 166 låtar ansågs mycket olämliga att spela: List of "lyrically questionable" songs.
Jag måste säga att jag inte begriper urvalet, känns helt oförklarligt... Rent löjeväckande att "Imagine", "What a wonderful world", "A World Without Love" eller "Bridge Over Troubled Water" skulle provocera!! Ibland blir jag fortfarande förvånad hur det stora frihetsälskande landet i väst kan agera som en censurerande larvpotta!
2007 samlades No Nukes-gänget igen (utom John Hall, som sadlat om till politiker och blivit invald i kongressen 2007-2010) som "Nuke-Free Org" och spelade in Stephen Stills "For What's It's Worth":
Argumenten som framförs tål att lyssna på... Igen och igen!
