Nyligen hemkommen från Paris reflekterar jag om vad det är som gör storstadens puls så enerverande men lockande, så vidrig och ändå så inspirerande. En hatkärlek med inslag av båda ytterligheter. Lika mycket som storstadens hysteriska puls lockar och bjuder på allt du kan önska dig av kultur och fart, lika mycket irriterar den med alla avarter av stressande, avfall och hänsynslöshet. Alla rosförsäljare som tror att jag köper en ros om de bara trycker upp den mitt i ansiktet, ficktjuvar, prostitution och bilförare utan det minsta omdöme. Alla sopor och dessa oräkneliga souveniraffärer med ren dynga och dessa stressade kostymnissar som tror att de är världens centrum och bara kan ta för sig...
På motsatta sidan alla caféer, muséer, alla oväntade möten som skapar kultur och förståelse, denna gryta av liv och rörelse. Härligt att besöka, men lika härligt att lämna.
Ingen har skildrat detta bättre musikaliskt, text- eller stämnings-mässigt än Bruce Cockburn i "Tokyo" från mästerverket "Humans" 1980:
