Wave shapes in the stars with our hands
We said we'd return every summer
No one could ever change that
But somehow we never went back
- Richard Llewellyn (Paper Aeroplanes)
Jag har nu levt 20600 dagar på ett ungefär. Hur många av dem minns jag tydligt och klart?
Jo, det är faktiskt några när jag tänker efter:
- Dagarna mina söner föddes,
- De tillfällen när kärleken tog fart och log mot hela tillvaron,
- När vi fick vårt "drömhus" och flyttade ut på landet,
- När Djurgården tog fotbolls-guld efter 36 års väntan,
- Några speciella konserter lyser ännu gnistrande i minnet,
- När jag fick träffa Jackson Browne och David Lindley i Malmö 1997...
Men också dagar när allt djävlades med uppbrott och besvikelser, då livet gav mig duster som man knappt reste sig från...
Ju mer jag adderar och filosoferar runt alla dessa dagar, så kommer insikten att det handlar mest om möten: Möten, Möten, Möten... Mängder som är givande för stunden men inte sätter några djupare spår. Ännu fler man inte ens registrerar. Och så några få där man kunde dragits med var som helst mot allt sunt förnuft... Blickar som är med dig för evigt, känslan av att "vara här och nu och inget annat spelar någon egentlig roll", ögonblick man kommer att förnimma så länge man får vara med...
Några rader till från Paper Aeroplanes "Newport Beach", en av de vackraste sånger jag vet:
Every day was a little victory
Something that we could be
Still recall what you said to me
The day we ran into the sea
- Richard Llewellyn (Paper Aeroplanes)
Jag kan ännu förvånas över att dessa möten aldrig tycks upphöra att plötsligt och oväntat dyka upp när man ingenting anar...
