Redan på introt till "Mr. Tambourine Man" med Byrds så förstod jag att det här var något alldeles extra.
Det finns ögonblick i livet som blir till avstamp mot något nytt, efteråt blir det aldrig mer som förut. Ögonblick som finns kvar i känsla och närvaro.
Jag tror inte jag insåg det direkt, men det här var ett sånt ögonblick. Nu, 44 år senare (oj!) så får jag fortfarande samma kick av Byrds version av Dylans "Mr. Tambourine Man".
På något sätt var detta startpunkten för ett livslångt sökande efter musik med själ och hjärta.
