Under många år fanns det en kassett jag alltid satte på när jag var irriterad på min dåvarande sambo och det dessutom var dags att diska. Det hände inte ofta, det var ganska sällsynt, men det fungerade alltid: Upp med volymen och jag blev riktigt glad och hon blev klart irriterad. Neil Young med Crazy Horse och skivan var "Ragged Glory", en ursinnig urladdning av elgitarr och melodiskt väsen av sällsynt sort.
Detta klipp från 1976, långt innan "Country Home" hamnade som öppningsspår på "Ragged Glory", är kanske inte av superkvalite, men en långhårig Neil Young känns som att återse min egen uppväxt. Vilka tider!!! Har verkligen 34 år passerat? Obegripligt! Ibland känns minnet av dessa tider mer verkligt än nutidens intryck...
I'm thankful for my country home It gives me peace of mind Somewhere I can walk alone And leave myself behind
Bland de sannaste textrader som någonsin skrivits! Exakt på pricken vad det handlar om...
Det vore helig synd att inte ta med Runrigs "Going Home" i miniserien om "Hemma"-sånger. Sedan jag sist hade den på bloggen i december förra året så har det tillkommit flera olika videos och här är två olika med så vackra naturbilder från Skotska Högländerna och Isle of Skye att det blev omöjligt att välja....
Antar att min äldste son känner igen sig från sin resa i somras?
Just att komma hem efter en resa, en härlig välbekant känsla...
Clive Gregson och Christine Collister gjorde 1987 en kassett, "Home and Away", för att sälja på sina konserter på folkklubbar och pubar. Snart hamnade dessa heminspelningar på LP och senare även på CD. Och nyligen återutgiven på CD. Ett levande bevis på att äkta live-musik med närvaro och innerlighet oftast utklassar studioinspelad musik, som lätt kan bli överproducerad och mer steril och polerad.
Clive och Christine gjorde sedan ytterligare fyra riktigt bra skivor innan de separerade både musikaliskt och privat, men utan att nå intensiteten dessa tidiga kassettispelningar hade.
En av låtarna var "Home Is Where The Heart Is" och den ska helst höras med Christines unika röst, men här är den med Clive Gregson solo. Kanske inte mycket att titta på, en trist gammal man, men lyssna!!
Plötsligt hittar jag en massa "Hemma"-sånger i minnet och de poppar upp som vilda Pop Corn. Börjar denna mini-serie med den duktiga låtskrivaren Karla Bonoff. Hennes "Home" är en riktig klassiker, mest känd med Linda Ronstadt eller Bonnie Raitt, men här i hennes egen version inspelad live 2005 i Tokyo tillsammans med Nina Gerber på elgitarr och den nyligen bortgångne Kenny Edwards på mandolin.
Home Sings me of sweet things My life there has it's own wings To fly over the mountains Though I'm standing still
Jag är en hemkär person, inget alls tvivel på det... Fick för någon vecka sedan en CD med posten, med enbart sånger om just hemmet "I Like It Better Here - Music From Home":
Först ut en helt otrolig fredslåt med Joel Rafael (med sång-hjälp från David Crosby och Graham Nash). som jag missat tidigare, trots att jag intresserat lyssnat på denne Rafael. Jag återkommer om denna låt!
Sen följer 17 låtar till och jag tror inte en enda en passerade utan intresse, och flera riktiga pärlor: En outgiven (nej två, en till gömd låt fanns på slutet) med Greg Copeland och en berättande återblick av Steve Noonan. Visst, Jackson Brownes två uppväxtkompisar! Mäster själv bidrar med en live-version av "The Rebel Jesus". Kanske hade temat passat ännu bättre med "Our Lady of the Well" eller "Looking Into You", men so what?
Gamla bekantingar som Batdorf & Rodney och Jack Tempchin framför sina alster storstilat och bland alla nya namn jag ständigt kollar efter på fodralet efter vad de heter, så finns flera favoriter: Jeff Larson med "This Morning In Amsterdam" och Steve Postells "Follow Me Home".
Det är sällan en samlingsplatta känns så helgjuten, det brukar alltid vara någon låt som känns som en käpp i hjulet.... Inte här, bara ärlig, inspirerande musik och en jädra massa bra röster som framför dem!
Lars Winnerbäck var på ett strålande humör och verkade trivas alldeles förträffligt på Strömsholms Slotts utomhuskonsert i lördags. Han sa att det nog var den bästa publik han spelat för! Jag tror han menade det. Denne man drar nog inte till med ett sådant påstående om det inte verkligen känns så...
Winnerbäck började solo och drog av flera av sina finaste låtar med "medsång" av publiken (jag vägrar att kalla det "allsång") i nästan varenda fras. Sen blev det åka av när ridån gick upp och 8-manna-bandet öste på för fullt. Fint ljud, lagom ljudnivå och mycket fin scenografi med bilder, filmer och effekter. Imponerande av en artist som mer och mer framstår som skildraren av vår tid och våra liv här och nu. Befriande fritt från shoser och inte ett inövat danssteg på hela kvällen, fem långhåriga grabbar (+ 2 tjejer och coola Ola Gustafsson) utan behov att förefalla tuffa. Jag blir glad och känner att om denne blyge mans musik når fram till så här många och så här intensivt, då kanske det finns hopp trots allt...
Hugger i Sten:
Elden:
Vaknade på natten efteråt med kraftig yrsel och hamnade på akuten, yr som fan och illamående, men hemma igen omtumlad kvällen efter. Ibland svänger det fort i livet. Minst sagt.
Jaha, då var sommaren slut! Jobbet börjar igen. När man väl är där så är det ju inte så illa, men jag kan aldrig få nog av att vara ledig!
The working life... Visst är det underligt att en del av oss jobbar så intensivt att vi går in i väggen och inte har tid eller orkar något mer, medan de andra mår illa av att inte vara behövda, stå utanför. Vi ska jobba längre och längre på ålderns höst och så går de unga utan jobb och hamnar utanför även de. Varför saknar politiker all förmåga till logik? Varför vägrar de att se konsekvenserna av kortsiktig ekonomi?? Vi måste dela på de jobb som finns, på längre sikt är det det enda ekonmiskt och humant försvarbara...
Ibland behöver man rensa hjärnan och själen från all smörja som kan ta upp alldeles för mycket plats där. Upp med volymen så basen flyger upp i knät och känslan att flyga iväg bombarderar en som ett kulregn av ny fräsch energi. Ibland kan också ilska och irritation skrämmas på flykt med denna metod.
Liksom "Drake" på Bloggen "Folk och Fä" så lyssnar jag även en hel del på upptempo-låtar, även om jag kanske mest skriver om lugnare och akustiska alster.
Här följer några lite snabbare tongångar:
Stealin' Horses - Turnaround - vem säger att tjejer inte kan rocka?
Spirit of the West - Home For A Rest - den definitiva dryckeslåten!
Latin Quarter - Blameless - En av mina favoritgrupper. Musik med innehåll och känsla! Lyssna på David Lindleys fiol!
Richard Thompson - You Don't Say - ibland är det svårt med kommunikation...
Bruce Cockburn - Tokyo - stadspulsen så exakt fångad!
Moving Hearts - Hirashima Nagasaki Russian Roulette - ännu mer politisk ilska!
Hooters - Where the wind may blow - en ruskigt bra låt som doftar Byrds lång väg...
Några gamla favoriter jag haft med tidigare, men inte kan utelämna:
David Lindley & El-Rayo-X - Mercury Blues - ett sånt jädra ursinnigt drag att de flesta punkare skulle springa och gömma sig!
Sonny Landreth: Turning Wheel - ännu en ursinnig gitarr!
The Walkabouts - Nightdrive - känn hjulen rulla!
Jag har säkert glömt någon som borde varit med... Kommentera gärna med egna förslag!
