Jim Hanft och en fastvuxen gitarr

Redan i det första anslaget hörde man att Jim Hanft använde gitarren som om den satt fastvuxen på kroppen. Mellan den nästan brutala behandlingen lade han in några plockade toner och allt "satt", intensivt och direkt utan ett uns av tvekan...

Jim Hanft med sin tjej Samantha Yonack var det andra "förbandet" till Mark Olson i Örebro.
Vill inte påstå att det var fantastiskt, men det var bra, och varje låt lyftes av en "lyssna nu för vi kör den här bara en gång"-attityd som lyfte upp låtarna flera divisioner. Ibland kom jag att tänka lite på Murray McLauchlan, och bättre beröm är svårt att få!

Ett litet smakprov från Örebro:


Ännu ett klipp med Jim och Samantha, fast nu från ett garage någonstans:


Ett överraskande bra framträdande i Örebro som ju inte blir sämre av att de båda var riktigt trevliga och sympatiska....

Länkar:
Recension från Knutpunkt Örebro - där första förbandet, den unga Hanna Maine, lyfts fram.
”Weddings or funerals” - Recension av nya skivan på "Håkans Pop".

Mark Olson i Örebro

I lördags var jag och hälsade på min äldsta son i Örebro. Det sammanföll med att Mark Olson spelade där. Mark var under många år en av de två huvudgestalterna i Jayhawks, denna suveräna Minneapolis-grupp med stämmor i Beatles-klass och låtar som efter några lyssningar etsar sig fast och invaderar ditt sinne, trots lite kantighet och avighet, eller kanske just därför. Gary Louris gitarrer, med ett stänk av Neil Youngs opolerade ruffighet, fullbordade soundet och med lite flyt kunde Jayhawks blivit lika stora som REM eller Tom Petty.

Mark Olson lämnade bandet 1995 och flyttade ut i öknen med Victoria Williams. Gary Louris fortsatte göra bra skivor i Jayhawks namn, men den suggestiva mystiken infann sig inte lika helgjutet som när Mark Oson var med. För ett par år sen började Louris och Olson spela ihop igen och gjorde en fantastisk turné. Några få Jayhawks-spelningar förra sommaren gav mersmak och nu har Mark Olson bekräftat att en ny Jayhawks skiva ska spelas in! Med Louris, Olson, Tim O'Regan, Marc Perlman och Karen Grotberg som också återvänt efter en längre mammaledighet. Detta borde vara en nyhet som skulle nå musiksidornas huvudrubriker, men inte.... Men här kan du ta del av den glada nyheten:
Mark Olson talks Sol Career and Jayhawks Reunion

Olson skriver udda och något kantiga melodier som suggestivt växer och känns alldeles självklara, stämningen påminner något om David Lindleys musik, trots att Oson givetvis inte kommer i närheten av Lindleys flyhänta spelande. Men känslan finns där och med Jayhawks komp och flyt lyfter hans låtar som en baktung flygmaskin som svävar fritt.

Spelningen i Örebro på Clarion Hotel inför en liten entusiastisk publik i lördags var med norska Ingunn Ringvold på slagverk och stämsång. Bra låtar med en suggestiv hypnosliknande stämning som gjorde musiken både angelägen och lite närgången. De riktiga höjdpunkterna blev för mig Jayhawks-låtarna "Wichita", "Blue" och "Over My Shoulder". Snudd på magiskt!

Länkar:
Mark Olsons My Space-sida - med smakprov från senaste skivan.
Mark Olson trollband med små medel - Recension från Helsingborg dagen innan.
Det fanns inte plats för så mycket nostalgi - Recension från "Håkans pop".
Mark Olson på Wikipedia - en liten överblick...

Ibland skäms jag att vara vit

Någon galning skjuter mot mörkhyade invandrare i Malmö... Det har hänt förr på andra ställen. Och det kommer hända igen så länge inte alla främlingsfientliga uttalanden bemöts och tills den stora majoriteten säger ifrån. Låt aldrig Sverige-Demokraternas påhopp och uppdiktade lögner stå oemotsagda!

Det är i sådana ögonblick jag skäms att vara vit, skäms att vi människor kan falla så lågt att vi skyller allt på några andra som på ytan skiljer sig från oss!

Vem minns att "mysige" TV-farbrorn Bert Karlsson för några år sen sade att ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting”? Jo, några minns och jag tyckte Kerstin Weigls krönika idag i Aftonbladet var riktigt bra:
Galenskapens ansikte hör ihop med tidsandan


His head is like a race-track
He's always changing gears
He claims he's openminded
He just cannot abide them queers
He says it's folk like him
that help make things clean and watertight
To be white
It won' t guarantee your god is on your side
To be white
He makes me feel uneasy to be white

Fler länkar:
To Be White - Studioversionen med Iain Matthews - dock tonad på slutet
Iain Matthews – To Be White - Hela studioversionen på Spotify
Iain Matthews hemsida - med komplett diskografi och mycket annat.

There's questions left unanswered
stacked like pigeons on a roof
There's fifty-thousand shades of doubt
along the road to truth

Att göra det omöjliga

Minns att jag för många år sen hade ett citat på väggen ovanför mitt skrivbord:
Om ingen prövat det omöjliga...
Hur mycket vore då möjligt?

Under samma tid blev Richard Thompson en husprofet. Det var tidigt 80-tal och bredden på musik och annan kultur höll på att offras för det enkelspåriga och kommersiellt gångbara. Thompson stod under något år utan skivkontrakt och han spelade in en instrumental skiva där han själv spelade nästan alla instrument. Resultatet, "Strict Tempo", var ett puttrande och glädjefullt piller mot 80-talets uppblåsta diskoliknande massproduktion. Enkelt producerat, men tjo vilken musikalitet och glädje!

Jag misstänker att Thompson då tänkte "Vilken låt är mest omöjligt att arrangera för och spela på stränginstrument?" Jo, Duke Ellingtons storbandsklassiker "Rockin' In Rhythm"...!
Givetvis gav han sig på den och resultatet är så hisnande imponerande att jag får hålla i hakan än i dag! Hör och häpna alla gitarrister! Och skratta....



Kom ihåg: Allt är nog möjligt...

Ett år senare...

A stranger came
To this forsaken place

To shake me from my whiskey guilt

To cure my tremblin' ways

Now there is not a door

That I will not kick down

No lock I will not break

No guilty verdict found

Ever since you been around

 
Det finns möten som förändrar mer än du kunde hoppas,
oväntade möten som bara plötsligt dök upp,
möten du bär med dig hela livet...
 
Vem hade trott att jag ett år senare skulle vara där jag är nu...

Why Worry?

Oroa dig inte. Antingen kommer det att lösa sig och då finns det ingen anledning att oroa sig, eller så kommer det inte lösa sig och då kommer oro inte göra någon nytta. 

Dessa ord från Dalai Lama är så enkla, men ändå så svåra att få att fungera. Det finns alltid så mycket att oroa sig för, så mycket att stressa upp sig för. Och ändå fick detta omkväde i en Thea Gilmore-låt mig att skratta hejdlöst:
   It all gets buried in the end

Just det, vi vet det, allihop, så nu frossar jag:
   The lives we take, the books we burn
   It all gets buried in the end
   The lies we tell, the heads we turn
   It all gets buried in the end
   The voice, the bread, the bones we break
   It all gets buried in the end
   The hearts we grow with the love we make
   It all gets buried in the end

Så slutsatsen blir:

62 år men ung i sinnet

Jackson Browne fyller 62 idag. Svårt att tro när man ser honom. Svårt att tro när man inser hur ung han är i  sinnet. I en tid då vi i massmedia översköljs av egocentriska, ego-fixerade och ytliga kändisar, är det så uppfriskande med någon känd artist som verkligen står för det motsatta. Förutom alla dessa otroliga låtar han själv har skrivit, är det lätt att glömma bort vilken utomordentlig tolkare han är av andras låtar. Här en sagolik version av Leonard Cohens "A thousand kisses deep": 

The ponies run, the girls are young,

The odds are there to beat.

You win a while, and then it's done
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat,
You live your life as if its real,
A Thousand Kisses Deep

På tal om unga åldringar: Cohen själv är väl 76...

Du kan ju alltid ringa nån gång...

Denna reprik av Martin Ljung fick mig att skratta hejdlöst som barn. Vi spolade tillbaka rullbandet och hörde den en gång till och den var lika rolig då och vi skrattade lika mycket igen...
"Det var ovanligt dumt sagt" är lika bra replik den. Jag kunde räkna upp fler. Det var något i Martin Ljungs sätt att betona, något med hans tonfall som jag än i dag finner så tidlöst roligt. Bland alla dagens självupptagna stå-uppare så framstår han som en guldklimp i en hög med osynlig sörja.

När jag hör 55:an Olga för första gången på 30 år är den ännu bättre än jag mindes. Vilken kritik av det meningslösa krigandet! "Pang och bom och dunder, det skapar ju bara otrivsel..."

Martin Ljung blev 93 år. Vila i frid!