foto CE
Richard Thompson - Göta Källare, Stockholm 25 juli 2011
Richard Thompson var under 80-talet och början av 90-talet en husprofet hemma hos mig. Medan musik-producerandet var enkelriktat och styrt och präglades av maskiner och många vettiga artister knappt fick tillfälle att ge ut sin musik, skapade Richard Thompson ärlig och meningsfull musik med både briljans, fantasi och glädje. Jag såg honom i slutet av 1982 på en studentpub i Linköping, då han var utan skivkontrakt och endast fick intäkterna från entrén när alla kostnader var betalda. 99 betalande gav 30 kr var i inträde. Detta framträdande kom att bli avgörande för mitt liv, på flera sätt. Vilken konsert! Hans nya sång "How I Wanted To" fick mig att våga tala om för en tjej att jag var förälskad. En av arrangörerna blev min vän och genom honom träffade jag senare min sambo under tolv år och mina barns mamma.
Under senare år har Richard Thompson fortsatt att göra enastående musik, men har av någon anledning inte känts lika angelägen längre. Alltså var det med måttliga förväntningar jag begav mig till Göta Källlare i Stockholm i måndags. Där fick jag! Från det att denne 62-årige man kliver in på scenen med ett leende och vräker ur sig "She Twists The Knife Again" så intensivt som om han nyss skrivit denna låt och fortfarande var upprörd. Det sitter, det glöder av närvaro i varje ton och Richard gör en enmans-show som inte har en endaste tråkig sekund. I drygt en och en halv timme får vi höra den ena fantastiska låten efter den andra, med viss övervikt av gamla kultförklarade pärlor. Publiken ropar ut önskemål och Richard spelar oplanerat "Beat The Retreat". Stämningen är hjärtlig och intensiv, trots att hettan i lokalen nästan är olidlig. Efter några låtar glömmer man det helt och vill inte vara någon annanstans.
Thompson fyller varje låt med så många toner och ljud att det skulle räcka till en hel konsert för de flesta andra gitarrister. Inte alls för att briljera, utan för att dekorera, för att få intensiteten glödhet. Det syns att han har roligt. Vid lugna låtar som "Dimming of the Day" och "Persuasion" behåller han greppet och intensiteten blir nästan kroppslig.
Idag fick denne kultfigur säket bättre betalt, men han turnerar nog mest för att han inte kan låta bli. Äkta glädje och expressivitet så långt bort från planerad spontanitet och alla dessa tillrättalagda leenden man kan komma. En husprofet har åter satt sitt sigill över min tillvaro. Som nästan omänsklig gitarrist, kraftfull sångare och kompositör av sällsynt rang och bredd. Som en nära vän som förgyller din dag.
"Genesis Hall" handlar om hur ungdomar slogs tillbaka av polisen, men lyriken känns ändå hyperaktuell dessa dagar efter händelserna i Norge. Och det sista extranumret "The Sun Never Shines on the Poor" fick mig nästan i extas. Hade han spelat "How Will I Ever Be Simple Again" hade jag nog svimmat...
