Vi lyssnade på Bruce Cockburn's förnämliga album "Nothing But A Burning Light" och när den instrumentala "When It's Gone, It's Gone" kom hände just det motsatta, jag visste vad jag alltid skulle ha kvar: Känslan av tillit, att bli berörd rent fysiskt, så att inget annat spelade någon roll, allt var här och nu, jag, du, vi.
"When It's Gone, It's Gone" är så smärtsamt vacker med sin opolerade lätt distade gitarr, den bygger upp isflak av rysningar. Så kantigt och spretigt och ändå så vackert att det gör ont. Än idag.
