Nyårsdeklaration

Ett litet löfte någon timme in på det nya året:

Jag ska försöka leva efter dessa principer:



I want to live in the world, not inside my head
I want to live in the world, I want to stand and be counted
With the hopeful and the willing
With the open and the strong
With the voices in the darkness
Fashioning daylight out of song
And the millions of lovers
Alive in the world

I want to live in the world, not behind some wall
I want to live in the world, where I will hear if another voice should call
To the prisoner inside me
To the captive of my doubt
Who among his fantasies harbors the dream of breaking out
And taking his chances
Alive in the world

To open my eyes and wake up alive in the world
To open my eyes and finally arrive in the world

With its beauty and its cruelty
With its heartbreak and its joy
With it constantly giving birth to life and to forces that destroy
And the infinite power of change
Alive in the world

To open my eyes and wake up alive in the world
To open my eyes and finally arrive in the world
- Jackson Browne

Det lär inte bli lätt, men varför inte försöka?

Vad jag lärt mig det senaste året

Show of Hands får rocka på folkligt vis till årets sista inlägg.

You can be right standing in the wrong place
You can be wrong footed in the right race
You can be tight drinking 'til your head's clear
Here' s another list of things I learnt this year
- Steve Knightley

Vad har du lärt dig i år då? Har jag lärt mig nåt själv?
Tyvärr är det nog, först och främst, oönskade insikter:

- Om man utsätter sina medborgare för riktiga trakasserier blir man omvald ändå…
Hur står det till med vår förmåga till logik egentligen?

- Ytlighet och uppblåst tomhet blir ännu mer utbredd ju mer medierna pumpar upp skiten…
Är smak något statiskt som bara mäts i telefonomröstningar?

- Är kultur det samma som underhållning? Eller har regeringen satt ett fullständigt nöt som kulturminister, förlåt underhållningsminister?

In the flickering light and the comforting glow
You get the world every night as a TV show
The latest spin on the shit we're in, blow by blow
And the more you watch, the less you know
- Jackson Browne

- Allt liknas mer och mer vid ett spel där vi tävlar om allt… Varför inte chansa lite? Kanske det inte blir några utsläpp från något kärnkraftverk, i alla fall inte i vår närhet? Kanske våra barnbarnsbarn kan uppfinna något sätt att ta hand om våra atomsopor? Lite spänning skadar väl inte? "Mot strålande tider, ska det gå vad det lider…"

- Använder en politiker sitt dåliga omdöme, men blir avslöjad och "väljer" att avgå…. kan han ändå få behålla hela beloppet… och nya förtroendeuppdrag väntar inom partiet!
Vart är egentligen sossarna på väg?

- Ju mer vi håller oss till enbart likasinnade, ju större blir vår rädsla för det okända och ju mindre förstår vi… Stoppa segregatioen av de unga i skolan (dvs alla dessa friskolor med vinstkrav) innan det är omöjligt att reparera skadan!

There you may stand in your splendour and jewels
Swaying me in both directions.
One is the right one, the other for fools
How do I make my selection?
- Sandy Denny

Ändå… så tycker jag mig uppleva större frustration och kampvilja hos både allmänheten och hos vänner. När säger vi stopp, "Nu får det vara nog!"?

Känner också djupare, oersättlig vänskap som bara blir mer och mer helande, i detta vansinne av snurrande ytlighet och stressande vardagskrav… Fler och fler ifågasätter varför man rusar fram i blindo och utan överblick, bara för att alla andra gör det…

Kanske det måste bli ännu värre innan det börjar bli bättre?

No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny

Hoppas det nya året kan staka ut en början till en kursändring som leder till att vi alla mår bättre och känner mer tillit till varandra och till omvärlden!



Let the music keep our spirits high!

Gott nytt år!

De bästa skivorna 2010

Förra året skrev jag:
"Jag är egentligen fullständigt ointresserad av listor…
Vem kan mäta min upplevelse av en sång? Blir min upplevelse starkare om fler tycker likadant? Blir min middag godare för att fler väljer samma meny?
Men, personliga sammanställningar kan vara intressanta... De kan ju ge nya infallsvinklar, nya förslag på härliga upptäckter som jag inte lyckats göra i detta enorma hav av utgiven musik."

Kunde inte fått till det bättre nu… Så, här är min utlovade "lista", några riktigt bra skivor jag hunnit med att upptäcka:

1) Saw Doctors - "Further Adventures of the Saw Doctors"
- Vem hade trott att Saw Doctors från Irland efter så många år skulle få till ett så här intensivt rockigt och medryckande album som biter sig fast på din näthinna och får dig mycket gladare än du var nyss? Enkelt recept? Kanske det, men fan så svårt att få till det så här! Fortfarande en skir stämning av gamla pop-låtar från min uppväxt på 60-talet!

2) Meadowland – "Harbours"
– Suggestiva gitarrslingor och närliggande stämmor med Josef Bernberg och Robin Tinglöf, ibland med tätt komp av sparsmakad bas och trummor. En debut som tog 7 år… Imponerande! Kan växa till en riktig höjdar-favorit!

3) Ralph McTell – "Somewhere Down the Road"
- Ännu en gamling, som inte gjort en skiva med nytt eget material på åtta år, som känns mer inspirerad än på länge. Lågmält men super-ärligt! Stor låtsnickrare!

3) Midlake - "The Courage of Others"
- Som ett koncept av mystik och tät stämning, där akustiska gitarrer väver mönster och överallt röster som får mig att tänka på David Gilmour i Pink Floyd. Suggestivt och bedövande…

Övriga utgåvor som är värda all uppmärksamhet:
Pieta Brown – "One and All" – Spännande singer-songwriter med nya idéer.

Al Lewis - "In the Wake"
– Starkt och tilltalande av walesaren med Sarah Howells i bakgrunden.

Kris Drever - "Mark the Hard Earth" - Folkligt, men oerhört engagerande.

Richard Thompson – "Dream Attic" – Den bästa Thompson-skivan på många år!

Kate Rusby – "Make A Light" - En vass nystart efter mammaledigheten.

Annie Keating – "Water Tower View" – Tät och inspirerad folk-rock med ett stänk blues,
som en blandning av Lucinda Williams och en "kvinnlig John Prine" (!)

John Hiatt - "The Open Road" – Den gamle räven kan rocka än….

Eliza Gilkyson, John Gorka & Lucy Kaplansky – "Red Horse" – Tre favoriter enade.

Natalie Merchant - "Leave Your Sleep" - Spännande, variationsrikt och bra…

Iain Matthews & Ad Vanderveen (=The Iain Ad Venture) – "Ride the Times"
- med gamla slagdängan "Things We Used To Do" i enastående tolkning.

Loudon Wainwright III – "10 Songs for the New Depression" - Titeln säger allt!

Årets debut:
Sarah Jarosz - "Song Up In Her Head"
– Bluegrass med nya tilltag från en tjej på endast 17 år, som spelade mandolin-duett med självaste David Grisman när hon var 12!

Mer svenskt:
Toni Holgersson – "Ibland Kallar Jag Det Kärlek"
– Självklara, starka låtar med personlig prägel.

Anna Stadling – "E4 Mot Norr"
– Något ojämn, men känns helt ärlig och flera lysande sånger, både tolkningar och eget.

och glöm inte "smyg-utgåvorna" från förra året:
Paper Aeroplanes – "The Day We Ran Into the Sea"
Steve Skaith Band – "Latin Quarter Revisited"

Nyinspelade samlingar:
Dar Williams – "Many Great Companions" - Vilken samling låtar denna tjej har i sitt bagage! Och när hon gör det så här är det bara att häpnas! Med Gary Louris på gitarr!

Lynn Miles - "Black Flowers Vol.1 & 2" - Ännu en tjej med låtsinne!

Suzanne Vega - "Close-Up Vol.1: Love Songs" - En mästarinna i varje detalj!

"I Like It Better Here - Music From Home"
- En helgjuten samlingsplatta med sånger om hemmet. Många bra låtskrivare!

Live-skivor:
Al Stewart – "Uncorked"
– Stark liveplatta av den gamle vinälskande historikern! Smakfullt och helt eget.

Jackson Browne & David Lindley – "Love Is Strange"
- Borde varit den bästa liveutgåvan nånsin, men alla gäster sänker helhetsintrycket något…

Boxar:
Sandy Denny - "Sandy Denny" (19 CD)
- Sandys skivutgivning samlad. Givetvis i en klass för sig. Helt enastående även efter 30 år!

Phil Beer - "Box Set Vol.1" (3CD + 1 DVD)
– Mångsidige Phil Beer (Show of Hands, Albion Band, …) samlar sin skatt i en imponerande utgåva. Som en europeisk Dave Lindley!

Bruce Springsteen - "The Promise" (3 CD + 3 DVD)
– Allt som valdes bort då Springsteen gjorde sin i särklass bästa skiva "Darkness On The Edge Of Town"… Hur kunde en del av detta undgå att bli utgivet under mer än 30 år?

DVD:
Jackson Browne - "Going Home"
– en återutgivning, men så fruktansvärt bra att det inte finns nån möjlig konkurrens…

Saw Doctors - "Further Adventures Of The Saw Doctors"
– Den begränsade CD-upplagan har en DVD som följer med också. Cirkeln är sluten…

Nästa års bästa?

Jag funderar fortfarande på årets bästa skivor... och då kom ett smakprov på vad som mycket väl kan vara nästa års bästa skiva: Bruce Cockburns "Small Source of Comfort":



















Här finns de tre första låtarna som smakprov !

Den gode Cockburn har givit oss en uppsjö av fantastiska skivor, men det var några år sen de där riktiga höjdarna levererades... Det här kan vara en till av dom! Jag blir olidligt nyfiken...

Fler länkar:
Bruce Cockburn egen hemsida - med en hel del info, bl.a. om nya skivan.
Cockburn Project - en enorm informationskälla med allt du vill veta och mer därtill...

Årets bästa - en upprepning?

Jag håller på att fundera på min lista för 2010 års bästa skivor. Det anmärkningsvärda är att två av förra årets 3 bästa mycket väl skulle kunna hamna i topp även på årets lista...!

Paper Aeroplanes – "The Day We Ran Into the Sea"
Släpptes förra året av gruppen själva, men har nu (i något modiifierad form) släppts på riktigt.
En pärla med suggestiva arrangemang, finurliga kompositioner, fantastisk sång av Sarah Howells och bra texter om man verkligen lyssnar på djupet. Lättsamt på ett sätt, men mycket tilltalande med finess!
Lyssna på Spotify: Paper Aeroplanes – The Day We Ran Into The Sea

Steve Skaith Band – "Latin Quarter Revisited"
Förra årets download-upplaga följdes av en riktig utgåva på CD i år.
Latin Quarters sångare gör nya tolkningar av dessa mästerliga låtar med sin nya grupp i Mexico, dit han flyttade för några år sedan. Intensivt angeläget!
Här kan du lyssna: Steve Skaith Bands hemsida Till höger under bilden på skivan!

Apropå förra årets lista:
Steve Knightley – "Track of Words"
Jag påstod förra året att detta var en återutgivning... Faktum är att det var en nyinspelning av skivan från 2000. Borde nog innehaft någon av de tre topp-platserna!
En enorm samling låtar underbart framförda.
Lyssna på Spotify: Steve Knightley – Track of Words - Retraced

Letar febrilt efter de bästa skivorna i år. Mycket tveksamt om någon "slår" Paper Aeroplanes eller Steve Skaith Band!

Julsånger av skiftande karaktär

Xmas - Spellista på Spotify

Alla är kanske egentligen inte jul-låtar, men de passar på något sätt in... Det finns ju många bra julsånger, trots allt, har jag upptäckt. Att det sen finns en uppsjö av smaklösa och urusla dito har det plötsligt blivit lättare att bortse från!

Ha en fridfull jul!

Tid för eftertanke

We count the days
We trace the steps
But still we race into tomorrow

Snart lite tid för ledighet, tid att ägna sig åt sig själv och de närmaste. Här blir det en extemt enkel jul, förstår inte tjusningen med att vräka sig i överdriven och onödig överflöd av klappar, mat och hysteri.
Om det nu fanns någon gud skulle han knappast ställa sig bakom detta uppblåsta spektakel...!



And who knows where the time goes
But we know how it flies
Pieces fit together
Just like hello and goodbye
All the things that mattered
That money just can't buy
Extraordinary moments in ordinary lives

Ta vara på er själv i julstressandet, eller välj att avstå stressen!

En liten enkel julgran

Ryggskott... Trötthet... Ännu mer trötthet... Smaklösa trädgårdstomtar... Ännu smaklösare jul-belysningar... Men grannen har en liten gran med vita ljus! Inget blinkande! Inget färgsprakande inferno!
Vem hade för 25 år sen trott att man skulle lägga märke till en enkel liten julgran med vanliga ljus och känna sig befriad?



Nu handlar det mest om att ta sig igenom december... och finns det något bättre än en stillsam betraktelse av och med Carla Torgerson och hennes varma röst?

30 år utan John

Det finns händelser som vi alla minns vad vi gjorde när vi fick reda på att det hänt.
Den 8 december 1980 var jag på hemväg i kylan och mörkret när jag fick se löpsedeln "John Lennon mördad". Jag vet att jag tänkte att världen blir bara mer och mer galen....

John Lennon var för mig den beatle som betydde mer än de andra tillsammans. Paul och Ringo har jag aldrig riktigt blivit berörd av, George hade sina magiska ögonblick och verkade vara en vettig människa, men det var John som stod för temperamentet, djupet och det som fick mig intresserad.

"Instant Karma" har alltid varit en favorit, Johns närvaro kan inte bli tydligare än så här:

En annan favorit är en av hans senare låtar, "Nobody Told Me", ännu en frustrerad betraktelse av den vardagliga tristessen. Men jag blir glad!

Det har skrivits många låtar om John, men jag tror Lennon själv hade uppskattat "Not John" med Loudon Wainwright:


30 år sen.... Det är inte klokt vad tiden går....!

Pappa och Son

Min yngsta son fyller 21 idag... Ett stort GRATTIS!!!

Här är en samling låtar om pappor och söner: Verkar som det är konflikt och krig som pågår i de flesta! Och DET har det inte varit för mig och mina söner. Hoppas (och tror) att de inte tycker annorlunda!

Hör vad Loudon Wainwright har att säga om Rufus... och om sig själv:

Boys grow up to be grown men
And then men change back into boys again.
You're starting up and I'm winding down;
Ain't it big enough for us both in this town?
- Loudon Wainwright III

Cat Stevens "Father and Son" är ju en klassiker:

From the moment I could talk
I was ordered to listen
Now there's a way, and I know
That I have to go away
I know I have to go
- Cat Stevens

Och så måste jag ju ta med Murray McLauchlans sång om att flytta hemifrån:

Mest känd i Tom Rush version:

I love you but that hasn't helped at all
Each of us must do the things that matter
All of us must see what we can see
- Murray McLauchlan

Men jag slutar med en som inte handlar om bråk:

Let the disappointments pass
Let the laughter fill your glass
Let your illusions last until they shatter
- Jackson Browne

Bättre ord på vägen vore svåra att hitta!

Bitter kärlekslyrik

Finns det något mer dramatiskt än den lyrik som skapas när kärleken gått åt fanders?
Mer desperat och frustrerat? Eller elakt och anklagande? Bitterhet och elände...
Har samlat på mig några kraftfulla rader som berör som taggtråd...

Looking hard into your eyes
There was nobody I'd ever known
- Jackson Browne

Your folks fell in love
Love's a very deep hole
- Loudon Wainwright III

The same thing that makes you live
can kill you in the end
- Neil Young

Is a dream a lie
that don’t come true?
Or is it something worse?
- Bruce Springsteen

What do we do now?
Shall we call the kids?
or shall we call the cops?
Can you hold me 'til this howling stops?
- John Hiatt

It's a wonder to me now
Why anybody even tries
- Eric Andersen

This sudden loneliness has made me dangerous
Please don't watch me while I fall apart
'Cause I'm sad and I'm angry
and armed with a broken heart
- John Gorka

I don’t know what love has got to do with happiness
- Jackson Browne

Them shadows close each and every breath
You are electric wire, sleepin' on my chest
- Chris Eckman

All your dreams and lovers won't protect you
they're only passing through you in the end
- Neil Young

Fascist architecture of my own design
Too long been keeping my love confined
You tore me out of myself alive
- Bruce Cockburn

We are idiots, babe
It's a wonder we can even feed ourselves
- Bob Dylan

Ain't it funny how an old broken bottle
Looks just like a diamond ring
- John Prine


... men någonstans finns ändå lite distans och närheten till skämtet:

Two miles down the road:
Henry Tompkins wife
Three miles down the road:
and he's running for his life...!
- Richard Thompson

Woody Allens mästerverk

Idag fyller Woody Allen 75 år. Ingen kan vara så rolig om eländiga känslor som han kan. Jag såg i kväll den intressanta intervjun av Skavlan på TV. Och så Woody Allens mästerverk om kärlekens omöjlighet: "Vicky, Cristina, Barcelona".

En riktigt, riktigt stark film om hur den tuffaste, mest välplanerade, ändå kan hamna i kärlekens klor.... och Rebecca Hall spelar sin roll så vansinnigt bra!



Vad sägs om följande uttalande om kärlek:
“To love is to suffer. To avoid suffering, one must not love. But then, one suffers from not loving. Therefore, to love is to suffer; not to love is to suffer; to suffer is to suffer. To be happy is to love. To be happy, then, is to suffer, but suffering makes one unhappy. Therefore, to be happy, one must love or love to suffer or suffer from too much happiness.“
- Woody Allen

Tänkte återkomma mer om bitter kärlekslyrik...

Årets roligaste ??

De flesta imitationer brukar falla pladask, men här fick jag mig ett innerligt skratt:

Jimmy Fallon spelar Neil Young med både likhet och humor, och Bruce Springsteen imiterar sig själv (!) på ett oförglömligt sätt. Vilken distans till sig själv! Så förbaskat roligt!



Och detts klipp efteråt visar hur roligt de hade!
Bruce & Jimmy After "Whip My Hair" - Behind the Scenes - Late Night with Jimmy Fallon

Ett gott skratt är en bra början på dagen!

Al Lewis video med sommarvibbar

Och hur gick det med den där killen Sarah Howells sjöng med? Al Lewis, alltså.

Jodå, han spelar en hel del, med eller utan Sarah. Efter det att hans skiva "In the Wake" släpptes i somras så har intresset ökat. Och här är hans video, en riktigt välgjord och sympatisk film, fräsch som en sommaräng. Starka vibbar av sommar och en riktig höjdarlåt!



Här kan du läsa mer:
Al Lewis skiva ute - blogginlägg från juli
Al Lewis hemsida - med biografi och mer musik
Al Lewis My Space-sida - med fler låtar från skivan
Al Lewis Facebook-sida - med senaste nytt

Wonderwall i ny kostym

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt förstått varken Oasis enorma storhet, eller vad som gör att "Wonderwall" får folk att skutta omkring besinningslöst av glädje. Men eftersom så många tycker tvärtemot är det väl något jag inte förstår eller ännu inte upptäckt... Eller något som tilltalar dem, som jag missar.

Men plötsligt kan jag ana något när jag hör Sarah Howells avskalade version av "Wonderwall":

Sarah's You Tube sajt - Här finns covers av Band of Horses, Ryan Adams, Cardigans m.m.
Plus vardagsrumsversioner av flera Paper Aeroplanes-låtar.

Plus Sarahs akustiska version av dans-låten "Out of the Sky":

Så vidrigt vackert och rörande att jag inte ens försöker beskriva det...

Sakta men säkert

Paper Aeroplanes har släppt sitt debutalbum "The Day We Ran Into The Sea" på riktigt, i en ny version med fyra nya låtar jämfört med förra årets egna pressning.

Förutom flitigt spelande i England och hemma i Wales så har också kortare turnéer i Tyskland och USA genomförts med en hel del uppmärksamhet och många nya musik-vänner. Sakta men säkert är de på väg mot den större uppmärksamhet de verkligen förtjänar!

Inför lanseringen utomlands spelades det in en ny introduktions-video:


Här är ännu en ny låt, "Safe Hands", från The Bedford i Balham utanför London 27 oktober:

Här är fler låtar från samma konsert:
Paper Aeroplanes – Lost
Paper Aeroplanes - Take It Easy
Paper Aeroplanes - Freewheel

Jag avsluar med att Sarah berättar om hur hon skriver dessa härliga låtar:

Här kan du lyssna på Spotify:
Paper Aeroplanes – The Day We Ran Into The Sea
Paper Aeroplanes – Lifelight - EP
Paper Aeroplanes – Not As Old - EP

Bok om Bruce Cockburns tidiga liv

Här kan du helt gratis läsa John A. McCurdys nya bok
Becoming Bruce: The Early Life & Work of Bruce Cockburn, 1945-1970.

Cockburn's tidiga skivor präglades av lågmäld gitarr-musik med religiöst färgad natur-lyrik.


Gitarr-spelandet har han sedan dess utvecklat till en helt otrolig nivå.
Hör hur Jackson Browne beskriver Cockburn's gitarr-teknik :


Jag avslutar med en länk till en av de vackraste instrumentala låtar jag vet:
Bruce Cockburn – When It's Gone, It's Gone
Så opolerat, lite ruffigt, men ändå suggestivt vackert!

Välförtjänt hyllning av den största

"She was head and shoulders above the rest. And she remains so."
- Ashley Hutchings

"You had to hold on to the furniture when Sandy sang"'
- Linda Thompson

"To me, she was simply the finest woman singer ever to have sung in Britain."
- Dave Cousins

"She was one of the most bighearted, talented, and all-round amazing persons that I ever met, and I dearly miss her."
- Richard Thompson

"I used to think when I was a lot younger that just a beautiful sounding voice was all you needed, but I realise now that isn't particularly where it's at. It's just the instrument - like you can have a beautiful sounding Martin guitar, but still not know how to play it - and that's what I mean about a voice. At one point I was so hung up on producing a beautiful sound that I forgot what singing was really all about. The whole point of singing is to tell the story of the song - what's the point of singing words if they don't mean anything?"
- Sandy Denny 1972

Att bryta mönstret

... och utmana inlärda konventioner. Att se möjligheter även om man måste lära sig att ge upp invanda beteenden och automatiserade reflexer. Det är vad denna bilist utanför Highbury, Arsenals legendariska arena som nu är ombyggd till lägenheter, gjorde och helt enkelt insåg att bilen visst fick plats i den lilla luckan, det var bara att parkera lite annorlunda...

Tänk vad det är givande och hur tyngdlös du känner dig när du utmanar dig själv och alla inlärda mönster och bryter ny mark, får nya ingivelser och spränger gränser. När du blir inspirerad av den gemenskap du delar med andra. När du vägrar säga "Det går inte..." utan möjligtvis tillåter "Det gick inte..." när du väl har försökt! Tänk hur mycket (eller snarare hur lite) som vore möjligt idag om ingen tidigare prövat "det omöjliga".

Let the bells ring out in the heartland

Let all the poets come to pen

May they write in praise of celebration

The salmon goes upstream once again

Close your eyes

Listen to the river

Open your heart now

Listen to the river
- Luka Bloom

Jayhawks - Så bra kan det bli!

Att Jayhawks återuppstår med både Gary Louris och Mark Olson är stort! Därtill med Karen Grotbergs smakfulla piano-spel och harmonier! Med Tim O'Regan på trummor och även han kan sjunga stämmor så man häpnar... Marc Perlman på bas kompletterar.

Här är några klipp från Tyskland 1995: Lägg märke till hur ung Mark Olson ser ut!



Och så ett smakprov från årets spelning i Minneapolis i juni:

Länkar:
Jayhawks Fan Page - fullproppat med information och med alla nyheter.
Jayhawks officiella sida - under konstruktion, men har bilder från återföreningskonserterna.
Jayhawks My Space sida - med fler videor från konserten i juni 2010!

Jim Hanft och en fastvuxen gitarr

Redan i det första anslaget hörde man att Jim Hanft använde gitarren som om den satt fastvuxen på kroppen. Mellan den nästan brutala behandlingen lade han in några plockade toner och allt "satt", intensivt och direkt utan ett uns av tvekan...

Jim Hanft med sin tjej Samantha Yonack var det andra "förbandet" till Mark Olson i Örebro.
Vill inte påstå att det var fantastiskt, men det var bra, och varje låt lyftes av en "lyssna nu för vi kör den här bara en gång"-attityd som lyfte upp låtarna flera divisioner. Ibland kom jag att tänka lite på Murray McLauchlan, och bättre beröm är svårt att få!

Ett litet smakprov från Örebro:


Ännu ett klipp med Jim och Samantha, fast nu från ett garage någonstans:


Ett överraskande bra framträdande i Örebro som ju inte blir sämre av att de båda var riktigt trevliga och sympatiska....

Länkar:
Recension från Knutpunkt Örebro - där första förbandet, den unga Hanna Maine, lyfts fram.
”Weddings or funerals” - Recension av nya skivan på "Håkans Pop".

Mark Olson i Örebro

I lördags var jag och hälsade på min äldsta son i Örebro. Det sammanföll med att Mark Olson spelade där. Mark var under många år en av de två huvudgestalterna i Jayhawks, denna suveräna Minneapolis-grupp med stämmor i Beatles-klass och låtar som efter några lyssningar etsar sig fast och invaderar ditt sinne, trots lite kantighet och avighet, eller kanske just därför. Gary Louris gitarrer, med ett stänk av Neil Youngs opolerade ruffighet, fullbordade soundet och med lite flyt kunde Jayhawks blivit lika stora som REM eller Tom Petty.

Mark Olson lämnade bandet 1995 och flyttade ut i öknen med Victoria Williams. Gary Louris fortsatte göra bra skivor i Jayhawks namn, men den suggestiva mystiken infann sig inte lika helgjutet som när Mark Oson var med. För ett par år sen började Louris och Olson spela ihop igen och gjorde en fantastisk turné. Några få Jayhawks-spelningar förra sommaren gav mersmak och nu har Mark Olson bekräftat att en ny Jayhawks skiva ska spelas in! Med Louris, Olson, Tim O'Regan, Marc Perlman och Karen Grotberg som också återvänt efter en längre mammaledighet. Detta borde vara en nyhet som skulle nå musiksidornas huvudrubriker, men inte.... Men här kan du ta del av den glada nyheten:
Mark Olson talks Sol Career and Jayhawks Reunion

Olson skriver udda och något kantiga melodier som suggestivt växer och känns alldeles självklara, stämningen påminner något om David Lindleys musik, trots att Oson givetvis inte kommer i närheten av Lindleys flyhänta spelande. Men känslan finns där och med Jayhawks komp och flyt lyfter hans låtar som en baktung flygmaskin som svävar fritt.

Spelningen i Örebro på Clarion Hotel inför en liten entusiastisk publik i lördags var med norska Ingunn Ringvold på slagverk och stämsång. Bra låtar med en suggestiv hypnosliknande stämning som gjorde musiken både angelägen och lite närgången. De riktiga höjdpunkterna blev för mig Jayhawks-låtarna "Wichita", "Blue" och "Over My Shoulder". Snudd på magiskt!

Länkar:
Mark Olsons My Space-sida - med smakprov från senaste skivan.
Mark Olson trollband med små medel - Recension från Helsingborg dagen innan.
Det fanns inte plats för så mycket nostalgi - Recension från "Håkans pop".
Mark Olson på Wikipedia - en liten överblick...

Ibland skäms jag att vara vit

Någon galning skjuter mot mörkhyade invandrare i Malmö... Det har hänt förr på andra ställen. Och det kommer hända igen så länge inte alla främlingsfientliga uttalanden bemöts och tills den stora majoriteten säger ifrån. Låt aldrig Sverige-Demokraternas påhopp och uppdiktade lögner stå oemotsagda!

Det är i sådana ögonblick jag skäms att vara vit, skäms att vi människor kan falla så lågt att vi skyller allt på några andra som på ytan skiljer sig från oss!

Vem minns att "mysige" TV-farbrorn Bert Karlsson för några år sen sade att ”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting”? Jo, några minns och jag tyckte Kerstin Weigls krönika idag i Aftonbladet var riktigt bra:
Galenskapens ansikte hör ihop med tidsandan


His head is like a race-track
He's always changing gears
He claims he's openminded
He just cannot abide them queers
He says it's folk like him
that help make things clean and watertight
To be white
It won' t guarantee your god is on your side
To be white
He makes me feel uneasy to be white

Fler länkar:
To Be White - Studioversionen med Iain Matthews - dock tonad på slutet
Iain Matthews – To Be White - Hela studioversionen på Spotify
Iain Matthews hemsida - med komplett diskografi och mycket annat.

There's questions left unanswered
stacked like pigeons on a roof
There's fifty-thousand shades of doubt
along the road to truth

Att göra det omöjliga

Minns att jag för många år sen hade ett citat på väggen ovanför mitt skrivbord:
Om ingen prövat det omöjliga...
Hur mycket vore då möjligt?

Under samma tid blev Richard Thompson en husprofet. Det var tidigt 80-tal och bredden på musik och annan kultur höll på att offras för det enkelspåriga och kommersiellt gångbara. Thompson stod under något år utan skivkontrakt och han spelade in en instrumental skiva där han själv spelade nästan alla instrument. Resultatet, "Strict Tempo", var ett puttrande och glädjefullt piller mot 80-talets uppblåsta diskoliknande massproduktion. Enkelt producerat, men tjo vilken musikalitet och glädje!

Jag misstänker att Thompson då tänkte "Vilken låt är mest omöjligt att arrangera för och spela på stränginstrument?" Jo, Duke Ellingtons storbandsklassiker "Rockin' In Rhythm"...!
Givetvis gav han sig på den och resultatet är så hisnande imponerande att jag får hålla i hakan än i dag! Hör och häpna alla gitarrister! Och skratta....



Kom ihåg: Allt är nog möjligt...

Ett år senare...

A stranger came
To this forsaken place

To shake me from my whiskey guilt

To cure my tremblin' ways

Now there is not a door

That I will not kick down

No lock I will not break

No guilty verdict found

Ever since you been around

 
Det finns möten som förändrar mer än du kunde hoppas,
oväntade möten som bara plötsligt dök upp,
möten du bär med dig hela livet...
 
Vem hade trott att jag ett år senare skulle vara där jag är nu...

Why Worry?

Oroa dig inte. Antingen kommer det att lösa sig och då finns det ingen anledning att oroa sig, eller så kommer det inte lösa sig och då kommer oro inte göra någon nytta. 

Dessa ord från Dalai Lama är så enkla, men ändå så svåra att få att fungera. Det finns alltid så mycket att oroa sig för, så mycket att stressa upp sig för. Och ändå fick detta omkväde i en Thea Gilmore-låt mig att skratta hejdlöst:
   It all gets buried in the end

Just det, vi vet det, allihop, så nu frossar jag:
   The lives we take, the books we burn
   It all gets buried in the end
   The lies we tell, the heads we turn
   It all gets buried in the end
   The voice, the bread, the bones we break
   It all gets buried in the end
   The hearts we grow with the love we make
   It all gets buried in the end

Så slutsatsen blir:

62 år men ung i sinnet

Jackson Browne fyller 62 idag. Svårt att tro när man ser honom. Svårt att tro när man inser hur ung han är i  sinnet. I en tid då vi i massmedia översköljs av egocentriska, ego-fixerade och ytliga kändisar, är det så uppfriskande med någon känd artist som verkligen står för det motsatta. Förutom alla dessa otroliga låtar han själv har skrivit, är det lätt att glömma bort vilken utomordentlig tolkare han är av andras låtar. Här en sagolik version av Leonard Cohens "A thousand kisses deep": 

The ponies run, the girls are young,

The odds are there to beat.

You win a while, and then it's done
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat,
You live your life as if its real,
A Thousand Kisses Deep

På tal om unga åldringar: Cohen själv är väl 76...