På senare tid har jag filosoferat lite kring hur olika vi kan uppfatta kultur. Varför känner jag mig som en extrem utomjording så fort det snackas offentligt om kultur? Varför känns det som om jag (som vanligt) tillhör en liten minoritet som föraktar det mesta som andra verkar gilla...!?
Jag blir illamående av alla flygande kameror och blinkande lampor på TV, jag vill kunna fästa blicken och liksom krypa in. Jag tycker det mesta av musik som "slår" är tämligen platt och ointressant, det räcker inte med en klatschig strof som refräng och en ihärdigt pumpande synt-rytm, jag vill ha känsla och äkthet. Jag anser att det mest är lösryckta fraser som klippts ihop, jag vill att texten ska förmedla något. "What's the use of singing words if they don't mean anything?" sa Sandy Denny för länge sen...
Är jag då kanske en sur, uttråkad och gravallvarlig filur utan den minsta humor? Nej, jag tycker inte det! Jag skrattar givetvis åt det dråpliga, åt det tokiga och fyndiga. Men alltför många skämt utan bakomliggande djup faller ofta platt till marken, det finns även en enorm glädje i att se sammanhang och förstå omvärlden. "Först när du kan skratta åt problemet kan du göra något åt det!"
Det blir allt tydligare att det i stället handlar om att jag inte ständigt vill bli road, underhållen, inte vill få ytlig smet serverad hela tiden, bli passiverad och så slutligen somna av tristess... Jag vill bli berörd, få rysningar av välbehag, få det att bränna till... och få något som finns kvar även efter en stund! Då blir det kultur, då blir det något som lättar upp ditt sinne och glädje som består börjar gro...
Det är för mig fullständigt obegripligt att en låt som "Sydkorsets Stjärna" med Mats Klingström inte har fått större uppmärksamhet. Den får symbolisera allt det goda jag tycker att kultur står för! Jag tycker uppriktigt synd om alla er som inte får den glödande injektion av värme, insikt och gemenskap som den ger mig.
Lollo Asplund skrev en gång i Östgöta Corren: "I en rättvisare värld hade Mats Klingström varit ett namn på allas läppar". Eller borde det kanske varit "i en mindre ytlig värld..."?
