Ändå sedan Lucinda Williams släppte sin självbetitlade vita skiva 1988 har hennes musik varit något som jag alltid återvänt till och som aldrig gör mig besviken. Visst kan hennes låtar variera mellan glänsande, halvbra och ibland även ganska ointressanta... Men som en vän sa: Hon är alltid "på riktigt"!
Jag är både nyfiken och full av förväntan inför mitt första "möte" med denna 60-åriga tjej, för det är så jag ser henne... Jag minns videor där hon ser ut att vara helt nere både fysiskt och psykiskt, men hon verkar må bättre än någonsin. Hon visar både pondus och skörhet. I hennes utstrålning finns en yta av stentuff kyla, men när hon blygt berättar om nästa sång är hon mer som en förlägen liten flicka. Det är omöjligt att inte tycka om henne...
Hon inleder ensam med "Lake Charles" och sen kommer hennes gitarrist Doug Pettibone in och förgyller kvällen med sitt oerhört känslosamma gitarrspel. Redan i första tonen på min favoritlåt "Side of the Road" så förstår jag att det här blir något alldeles extra. Jag tror inte han spelar en enda ton på hela kvällen som inte är berörd av värme och ömhet. Följsamt tar han åt sig av låtarnas stämning och dekorerar så att man inte tror sina öron. Så briljant utan att det blir "uppvisning"! Vi får höra att denne nyblivna pappa snart ska släppa en egen skiva...
Det finns några tillfällen när jag längtar efter att det funnits en trummis på scenen för att sätta lite fart och studs till en del långsamma och dystra sånger. Men oftast så räcker det väl med bassisten David Sutton. Men det ska erkännas, det är inte många gånger min blick glider bort mot honom... Den vandrar hela tiden mellan Lucinda och Doug. Oundvikligt!
Den nya "I Look at the World" är en riktigt, riktigt bra låt. Det börjar bli ganska många nu... När hon förklarar att hon hellre fokuserar på att glaset är halvfullt än att det är halvtomt, inbillar jag mig att Lucinda har funnit något slags förhållningssätt till livets alla törnar och besvikelser. Det förtjänar hon verkligen och kan hon ändå spotta ur sig en sån låt så hindrar det inte henne i sitt skapande. Hon är "på riktigt" och det kan nog alla vi som var där skriva under på. Det känns i luften när vi lämnar Cirkus och går ut i det lätta nattregnet.
Några länkar:
'I’ve earned the right to say what I like’ - intressant intervju i "The Telegraph" om hur livets mörka sidor kan stärka dig...
'En artist som behållit sin förundran' - Porträtt och intervju i DN med fler infallsvinklar och ett gott råd: "Förlora aldrig din känsla av förundran!".
