Det finns inget som berör mig mer än att få se någon lyckas mot alla odds. Det går inte att ta miste på den genuina glädjen när någon trots svårigheter har besegrat sin egen rädsla att misslyckas, erövrat sitt eget självförtroende och nått resultat de aldrig trodde sig kunna nå.
För i vår svenska skola lär man sig också att dölja när man inte tror sig begripa, man sopar igen alla spår som skulle kunna avslöja det. Det är en självbevarelsedrift som alla vi människor erövrar av erfarenheter och tillkortakommanden.
Det finns inget som kan dölja den glädje som elever visar när de besegrat sin egen tvekan och sakta klättrat upp i kunnande och upptäckter. Med rätt ledsagan och uppmuntran tror jag alla kan få uppleva det. Känslan att få lyckas...! Inte av för lågt ställda krav, men av rätt ställda förväntningar och att någon visat dig att de tror på dig... Att inget är omöjligt om man går varsamt fram och låter det få ta tid.
Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla ska få känna glädjen av att lyckas, kanske att nå längre än vad man trodde. Känslan av tillförsikt istället för rädslan att misslyckas.
Kan vi inte möta varje individ och ingjuta tilltro till dennes egen förmåga, då spelar det ingen roll vad vi gör... Hur många nationella prov vi genomför, vilka vackra mål vi skriver i dessa utvecklingsplaner, vilken tid vi lägger ner på rättvis bedömning, hur väl vi planerar våra lektioner...
Det är de som blivit sedda och fått lyckas som utvecklar empati för andra. Det är de som inte uttrycker sig nedlåtande om andra som avviker. Det är de som kommer att möta andra på samma sätt som de själva blivit bemötta. Det är de som kommer att hjälpa andra som har behov av hjälp. Det är de som kan resa sig upp och ge sin rektor en stående ovation på skolavslutningen. Har de fått är de beredda att ge tillbaka. Mötas. Förstå. Dela glädje.
"It's A Long Way" sjunger Antje Duvekot. Visst, vägen dit är lång i Björklunds kontrollskola. Men kanske ändå inte så lång... Jag såg mycket av ovanstående idag på skolavslutningen och det gör mig glad och det ger mig tillförsikt. Cirkeln är sluten... Det går, om vi fokuserar rätt... Det går!
