När jag läser att målsättningen för Honks (betyder Herrarna Olsson Nisson Karlsson Ström) är att sno tillbaka countryn från dansbanden blir jag direkt intresserad. Klockrent formulerat.
När jag sen ser videon med gatubilder i svartvitt inser jag att de lever upp till sin ambition. Visst är det country, visst är det enkla melodiösa sånger, men med ett engagerat sätt att attackera instrumenten som mer känns hämtad från rockmusiken och jag kommer osökt att tänka på Perssons Pack. Här är det inte så mycket dragspel, utan mest gitarrer som ger en karismatisk inramning till gruppens vardagstexter, om slentrian och tillkortakommanden för de som befinner sig någonstans mitt i livet och undrar om "det här var allt...?" och om man aldrig "kommer fram...?".
Honks kommer nog att lyssnas på i bilen med jämna mellanrum. Fortsätter de så här kan de kanske nå ännu större höjder. Med ännu fler personliga iakttagelser som i "Ibland", en suverän låt både musikaliskt och textmässigt. Där känns det som om Steve Earle stod i farstun och ville rusa in... En förmodad förebild som har samma kompromisslösa attityd och ett socialt patos som färgar låtarna på samma tydliga sätt.
Länkar:
"Det är lite självmordsuppdrag" - intressant artikel i Skånskan.
"Honks spelar ny skånsk country om skön ångest i medelåldern" - reportage i P4 Malmö.
Honks på SoundCloud - med flera låtar att lyssna på.
Honks på Spotify - där du kan lyssna på hela "Singelgatan".
