Sveriges vackraste fotbollsarena lever inte längre upp till dagens hårda krav och Djurgården har spelat sin sista allsvenska match i denna vackra borg.
Tack Stadion för alla dessa år av glädje och spänning. Idag glömmer vi alla besvikelser och frustrerande missar. Nu minns vi gulden 2002, 2003 och 2005 efter 36 års väntan. Vi minns Stefan Rehns avgörande mål i sista hemmamatchen 2002, 8-1 segern mot Elfsborg i sista matchen 2005, Jonssons segermål i sista minuten i kvalet mot Assyriska... Vi minns hur Juventus fick slita hårt för att ha en chans mot oss... Alla gamla hjältar: Baloo, Lindman, Galloway, Sheringham, Kim, Mackan.... Vi minns de vackraste målen: Joona Toivios kanon som nästan knäckte ribban innan den studsade i mål... När Stefan Bergtoft dribblade upp halva Solna på läktaren och satte den i nättaket...
Sångerna, firandet, och kampen. En Djurgårdare kastar aldrig in handduken. Inte ens denna vår med tidernas sämsta start med en poäng av 21 möjliga. Sen dess har vi tagit fyra raka hemma och inte förlorat och vi har vänt ett katastrofläge till något att bygga på. När sen Jawo i sista matchen på Stadion klackade in 1-0 och vår egen Emil nickade in sista målet på Stadion spelade det ingen roll att domarna stal ett perfekt mål av Broberg och alla missar vi själva gjorde. Idag var det fest och inget annat...!
Stadion står kvar och kommer alltid att ge positiva vibrationer inom mig. Men nu är det dags att flytta och bygga en ny era. Ett hjärtligt tack Stockholms Stadion...!!
