Det fanns en tid när dagsformen för Arsenal (och på sommarhalvåret: Djurgården förstås!)
var klart besläktad med mitt välbestånd... Trots att jag tidigt insåg att fotbollsresultat är en bräcklig grund att bygga ett välmående på, så påverkade det varenda spröt i kroppen.
Med åren har detta dämpats något. Jag kan fortfarande minnas målskyttar från matcher på 70-talet men glömma aktuella och några år gamla resultat. Men en del förblir monument i mitt minne. Charlie George segerskott i FA-Cupen 1971 mot Liverpool och Mike Thomas avgörande snubbelmål mot Liverpool 1989. Tyvärr minns jag också en del smärre katastrofer, men det skriver jag inget om nu...
Nu faller jag inte lika djupt vid besvikelser och kanske jag inte sprudlar lika briljant vid vardagliga segrar. Mer mogen? Eller har jag blivit avtrubbad? Eller kanske bara luttrad?
Den som inte förstår borde titta på filmen "Fever Pitch" med Colin Firth som besatt fotbolls-supporter. Förstår du inte efter det, då finns det inget att göra... Men ingen kan förklara bättre. Tankarna från första klippet är talande. Och slutet med Van Morrisons "Bright Side of the Road" är så upplyftande och sprängfyllt av glädje.
Undrar om man får vänta "18 fucking years" även denna gång...
