Några vänner har på kort tid blivit tillknycklade av kärlek, eller av kärlek som utan förvarning skurits av. Jag har varit där några gånger, så jag vet hur djävligt det är. Som om det fanns en hinna mellan dig själv och verkligheten. Men misär skapar stor kultur... Tänk hur stor del av alla sånger, dikter och böcker som skulle vara ogjorda om alla levde lyckliga i kärlek...
Först kommer chocken, ganska omgående framträder bitterheten och anklagelserna, efter ett tag distansen och insikten. Sedan kommer i bästa fall någon slags uppgörelse med dig själv. Sen sluts cirkeln och du är tillbaks till denna eviga längtan som tiden aldrig kan tämja.
Chocken kan ju komma helt oväntat eller växa fram:
Looking hard into your eyes
There was nobody I'd ever known
Such an empty surprise to feel so alone
- Jackson Browne
Jag har många gånger sagt att "Late For The Sky" med Jackson Browne är den starkaste sång som gjorts. Och det är den kanske. Fortfarande framkallar den rysningar och tårar hos mig, och ändå så gör den att jag mår så förbaskat bra... Tala om magiska krafter och skira känselspröt... Här en mindre känd, men helt suverän, live-version:
Now for me some words come easy
But I know that they don't mean that much
Compared with the things that are said when lovers touch
You never knew what I loved in you
I don't know what you loved in me
Maybe the picture of somebody you were hoping I might be
- Jackson Browne
Varje ton, varje klang från gitarr och piano, den känsliga sången, varje textrad, varje paus, varje inandning... är ett bidrag till att förstå kärlekens och livets vidunderliga svängningar lite bättre.
