Jag tror det finns en otrolig kraft i att samtala. Samtal som vidgar vyerna och öppnar våra sinnen för fler nyanser och därför leder framåt. Till skillnad mot 'tal' som är envägs och ofta förutbestämt, så finns det redan i ordet 'samtal' en positiv förhoppning om ömsesidig ärlighet och respekt. Så om man är varsam kan samtal lösa många problem och föra oss människor närmare varandra.
Men det finns faror: Jag har alltid reagerat negativt när någon säger att "så här är det...". Om en av individerna tror sig sitta inne med svaren och ser sin ståndpunkt som oantastlig, då stängs alla dörrar.
Likaså om man ställer någon annan till svars, då hamnar den personen i en förvarsposition och det är aldrig fruktbart. Då är det inte 'samtal' längre, utan tal som en tillrättavisning, dikterad uppradning av förutbestämda åsikter. Eller, ännu värre, förutfattade meningar, och då blir det ju mer 'förtal'...
Men om alla deltagare är ödmjuka, intresserade och visar respekt kan samtalet däremot leda till att vi förstår varandra bättre och kanske fattar bättre beslut.
Därför är samtal viktiga. Mycket viktiga. De kan brygga över rädsla och okunnighet. De kan ge insikter och styrka. Ibland kan de ge oss nya vänner.
Simon Elvnäs sjunger om att finna någons nakna själ. Då har man nått långt. Riktigt långt.
Själv har jag nu nått ganska långt med skåpmålandet... men det är en del jobb kvar med att skruva dit beslag och att såga till fler hyllor. Så nu har jag ladddat CD-växlaren med fem nya skivor att "samtala" med under tiden...
