För jag tror vi ska komma att behöva varandra
om vi nånsin ska komma nån vart
- Ulf Lundell
Dessa rader från "Stackars Jack" grep tag som aldrig förr när konserten på Lokomotivet i går kväll plötsligt lyfte från en pliktskyldig "dag på jobbet" till en inspirerad och glädjefylld kväll som jag tror Lundell själv länge kommer att minnas. Från att ha klagat över att rösten när som helst kunde spricka, och med en spänt ansikte seende ut i tomma intet, så vände det rejält: Lundell fick ett livsbejakande leende och sken som en nyförälskad yngling, rörde sig till musiken, gick fram till publiken och lät oss sjunga mer och mer. Gensvaret uteblev verkligen inte och när folk tilläts springa upp på scenen i sista extramumret var det lika avspänt som på en privat fest.
I övrigt i korthet:
* Janne Bark firade som väntat stora triumfer med sin gitarr.
* Marcus Olsson blåste saxofon så det stod härliga till...
* De sista tio sångerna under ordinarie tid hade sån energi och ett sådant drag att de alla kunde varit sista numret... men Lundell räknade direkt in nästa låt!
* Nästan en timmes extranummer...
* Har Lundell någon röst alls kvar till Uddevalla i kväll...?
Låtmässigt hade jag nog valt många andra låtar om jag haft möjligheten, men det spelade inte någon roll egentligen... Med denna närvaro hade vilka som helst blivit lika bra... men för mig var nog "Stackars Jack", "Förlorad Värld", "Nästan Ditt Namn", "Chans" och "Hon Gör Mig Galen" de allra bästa denna häftiga kväll.
När vi efter nästan tre och en halv timme vandrade ut i vinternatten var vi upplyfta och berörda och vi visste alla att vi varit med om en otroligt stark Lundell-kväll.
