Det är nog bara att olja lite...


Min gode vän tyckte att min gamla mekaniska dörrklocka kärvade lite väl mycket och la till:
- Den här ska du vara rädd om...

Gav mig på dörrklockan efter att han åkt. Bara olja lite... Jodå, trögheten försvann... så även ringningen!! Visst gick det smidigt att vrida runt den, men helt stum...! Skruvade loss alltihop, jo, fick klart för mig att det behövdes lite tryck för att kugghjulen ska gå ihop och få nästa kugghjul att skicka iväg en manick som slår till på kupan på insidan av väggen. Nu slog den i luften precis bredvid. Bara det att alla muttrar och brickor och annat jag provade också gjorde det omöjligt att vrida runt... Tvärstopp...!

Några hylsor som trycker utan att trycka på centrumtappen som ska gå runt?? Kunde det funka? Jodå, två eller tre gånger, sen förflyttade de sig och stumheten tog över igen...

Tre timmar senare hittade jag lösningen: Liten hylsa + större hylsa som trycker in den mindre, + bricka som hindrar allt från att lossna + en avsågad rörbit av koppar på ett par centimeter som trycker allt på plats!!! Nu är ringklockan som ny! Stolt som en tupp!

På diskbänken räknade jag till 33 olika muttrar, brickor och allt möjligt som alla provades enskilt och/eller i olika konstellationer….

Envishet är bra ibland! Likaså logik och påhittelseförmåga... Kanske man skulle blivit ingenjör? Faktum är att jag faktiskt ÄR ingenjör och det tog mig fem år att ta mig igenom hela den utbildningen, med toppbetyg, utan att begripa nästan något... Utom att det nog var någon annanstans jag gjorde mer nytta... Men det där är en annan historia.

Tror jag kommer att vrida på vredet på dörrklockan när jag kommer hem framöver... Som en hälsning att allting går, även när det inte verkar så... Man får dock rucka på prestige och invanda mönster och pröva sig fram förutsättningslöst.

När det gäller dörrklockor, liksom i livet i stort.