Jag kan inte tänka mig att det finns något band med en mer imponerande medlemslista än Fairport Convention: Sandy Denny, Richard Thompson, Iain Matthews, Dave Swarbrick, Ashley Hutchings, Jerry Donahue, Trevor Lucas, Dave Mattacks... Det vore synnerligen orättvist att jämföra dagens upplaga med de historiska uppsättningar som en gång i tiden var Fairport, men dagens laguppställning med Simon Nicol och Dave Pegg, som båda har varit med under större delen av bandets levnad, samt Ric Sanders, Chris Leslie och Gerry Conway, som alla tre har varit med under åtskilliga år, är minsann ytterst meriterade att representera denna oerhört inflytelserika grupp i nutid.
Visst är det hela mycket uppbyggt kring nostagi, men även spelglädje, humor och musikalisk kompetens är viktiga ingredienser för att göra en kväll med dessa herrar mer än minnesvärd. De har dessutom arrangerat en del av de gamla låtarna i delvis nya arrangemang och får dem på så sätt att leva vidare och inte bara bli ett coverband på sig själva.
Oväntat stor del av låtlistan är tämligen "nya" låtar och flera av dem sitter perfekt, det är ett mycket samspelt och snitsigt gäng musiker på scenen. Senaste skivan var ett projekt där
"fansen" röstat fram de låtar de ville att Fairport skulle spela in på nytt. Fler oväntade nummer som "Fotheringay", "Farewell Farewell" och "The Banks of the Sweet Primroses" dök upp live i går kväll. Sandy Denny, Richard Thompson och Dave Swarbrick fanns inte fysiskt med, men deras sånger gjorde det. För mig blev några av höjdpunkterna Simon Nicol's känslosamma tolkning av Sandy's klassiska "Who Knows Where the time Goes" och Chris Leslie (som sjunger snarlikt Swarb) gjorde en fin version av "Cell Song". "Walk Awhile", "Sir Patrick Spens" och avslutande "Matty Groves" satt "som ett päron på en Mjällby-spelare": Komplett knockout! (Förstår du inte uttrycket, fundera inte mer på det...) Vilket sjusärdeles sväng och tryck det blev och publiken svarade på direkten.
Tyvärr blev det överraskande inte tid för "Meet On the Ledge". Inte heller någon "Hiring Fair", "Rosie" eller "Sloth". Dessa hade säkerligen höjt helhetsintrycket ytterligare, men det visar vilken diger repertoar bandet har att välja från...
Fairport förvaltar sitt ärorika arv med den äran och behöver verkligen inte be om ursäkt för att de fortfarande turnérar runt med denna odödliga musik.
