Jag har ansett Deep Dark Woods som ett av de mest spännande "nya" banden och såg fram emot deras första konsert i Stockholm. De började förtroendeingivande med "The Banks of Leopold Canal", en suggestiv melodi full av melankoli och mystik. Sedan kom flera mer rockiga nummer, kompetent och bra, men utan den riktiga gnistan. När de sen drog ner på tempot så började något enastående att hända: Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge. Jag hade ju inte trott på sådana musikaliska äventyr och utsvängningar... Den avsluande timmen var inget annat än magisk.
Det kretsar mycket kring sångaren och gitarristen Ryan Boldt, som står hukande framför sin mikrofon och sjunger med stor inlevelse. Visst kunde han förbättra mellansnacket... Det var mest ett tjoande 'thank you' och en del mummel som var aningen svårt att höra. Men med små medel kunde han emellanåt sola på sin gitarr på ett kantigt med suggestivt sätt. Bredvid sig hade han bandets nye gitarrist, Clayton Linthicum, som såg väldigt ung och blygsam ut. Men vilka fingrar! Vare sig han solade eller kompade, så lade han ut delikata slingor och vändningar som fick mig att häpna. En dekoratör av stora mått! Jag vet att jag stod och tänkte något fult om Clapton... Den här killen kan gå långt!
Här ett klipp från Wien i förra veckan:
Klaviaturspelaren Geoff Hilhorst, trummisen Lucas Goetz och bassisten Chris Mason bidrar alla tre med fint spel och de sista två står för stämsången. En kväll att minnas, en höjdarspelning av suggestiva musikaliska utflykter.
Ingen mindre än David Olney var 'uppvärmare'. Jag vet mest att Ad Vanderveen rankar honom mycket högt och att han skrivit bra låtar. Han inledde, tillsammans med Sergio Webb på gitarr, oväntat rockigt och utan att jag blev specielt intresserad. Webb i snickarbyxor, som kompade på gitarr, visade sig vara en riktig finsnickrare på gitarr och via pedaler och rattar så lät det ibland som en steel-gitarr.
Det var först när de spelade lite lugnare, mer reflekterande låtar som Olney's storhet kunde anas. "Vincent's Blues" och "There Was A War" fick mig att rysa av välbehag. Och så skulle jag ju önskat att vi fått höra "If My Eyes Were Blind"...
